Hedvig Paqvalin

Hedvig Sophia Paqvalin, myöhemmin Ulner (s. 1739) oli ruotsalainen runoilija. Hän avioitui Adam Ulnerin kanssa, joka oli Turussa jalkaväkirykmentin kirjuri. Hänen vanhempansa olivat asessori Hans Gustaf Paqvalin ja Anna Juliana Beckman. Hän oli vuonna 1767 Uppsalassa perustetun Apollini Sacra -nimisen seuran jäsen. Seura oli Utile Dulcin tytärseura. Hän kirjoitti hautajaisrunon arkkipiispa Samuel Troiliuksen muistoksi.

Man sällan stora Ljus i lilla verlden ser

Försynens starka hand,
Som stiftar högsta lagar
Till Rikens växt och fall, utstakar sätt och dagar,
Att oskuld styrka ge, att göra sällt ett land,
Befaller då och då de stora snillen vakna
Som stadga tidens lopp,
Som lefva ej för sig, men för det helga hopp,
Hvartill de rustas ut och himmelsk kraft ej sakna.

Sig strax de låta se
Som gnistor elden hysa,
De kännas lätt igen, så snart de börja lysa;
De fläktas derför upp, att verlden dager ge.
Så med TROILIUS var. Han sig ej kunde dölja.
En skicklighet, en drift,
En flit, ett vett, ett mod, från vaggan til Hans grift,
Man nogsamt varse blef med allt Hans väsend följa.

Af dygd de rena prof
Man i Hans insigt sporde
Alldeles Honom värd, sin stora lycka giorde.
Men jag ej smickra lärdt, det görs ej här behof.
Vårt Zion, till hvars lof Han Biskops-stafven förde,

Hans öma nit har sedt,
Han sielf sin minnesstod i tiden har beredt,
Till nåd för Ädel ätt Han ADOLPH FREDRIC rörde.

Det lindrar Rikens brist
Till deras trefnad länder [leder till välbefinnande],
Att Himlen uppväckt hog i Hieltesinnen tänder,
Vårt Sverge klagans värdt ett sådant nu har mist.
Ej slika Ämnen städs til lika mängd upprinna.
Som med cometer sker;
Man sällan stora Ljus i lilla verlden ser;
I Sverge allt för snart de tyckas nu försvinna.

Så hårda Himmels bud
Ej annat än förskräcka.
I alla slagna bröst sorg, rop och suckar väcka.
Fast Svenska Israël kan lita på sin Gud,
Med största skäl det dock sin Arons död begråter;
Sin hegla styres Man.
Låt Milda Allmagt, då vår önskan blifva san,
Att i Hans värda rum Hans like finnes åter!

Din nåd vi ljufligt se
För Sverges framtid råda:
Så låt det stierne fall ej flera andra båda,
Som skymma bort vår dag, och FREDRIC sorger ge.
Nej! låt de dyra Ljus, som nu ibland oss tindra
Få länge stråla än;
Och när Du släcker dem, tänd nya upp igen:
Att brist på stora Män, ej må vår välmagt hindra.